Åhh detta med att kroppen inte är som den har varit. Det är nu 4,5 månader sedan jag fick min son. Min underbara, glada unge med mitt temperament :) Under graviditeten gick jag upp 26 kg. Och då tränade jag ändå hela graviditeten. Jag gymmade, gick på vattengympa och gravidyoga. Jag cyklade och gick på spinning så länge magens storlek tillät. Ändå gick jag upp 26 kg… I dagsläget har jag 6 kg kvar att gå ner. Eller, egentligen är det väl mer om man ser till att jag har tappat massa muskler. Men jag är på gång, jag cyklar, går på gymmet och styrketränar och går på spinning. Kroppen börjar sakta men säkert komma igång igen, jag börjar känna mig starkare och jag börjar komma i mina kläder igen.
När jag beklagar mig till familj och vänner att jag känner mig ur form, svag och otränad, så får jag nästan alltid reaktionen – ”Men du fick ju barn nyss, du måste vara tacksam och njuta av bebistiden”. Hur svårt ska det vara att förstå att det är inte det som det handlar om?! Jag vet att jag nyss fick barn. Jag är otroligt tacksam för min son som jag älskar. Och ja, jag njuter av att få vara med honom. Men det som det handlar om är att jag ska orka vara en bra mamma. Jag vill känna mig stark, orka vara med honom så mycket det bara går. Orka bära på honom utan att kroppen protesterar. Och så vidare… Jag kan hålla på ett tag till om ni vill, men jag tror ni vet vad jag menar…
Nu sover han gott och jag måste gå och lägga mig för att orka imorgon. Jag förväntar mig två matningar i natt som jag får ta ensam. Mr.D är i Ludvika och ska tävla imorgon, Finnmarksturen. Vi håller tummarna och hejjar hemifrån!
Fridens på er!
